Sveriges väg till simkunnighet
I Sverige har vi tillsammans skapat världens bästa simskola. Detta är ett påstående som grundar sig på dryga hundra års studier av drunkningsstatistiken i Sverige och världen.
I slutet av 1800-talet drunknade mer än 1000 personer om året vilket motsvarade 2 % av befolkningen. Det var den vanligaste orsaken till att människor omkom genom olyckor. Idag drunknar runt 100 personer varje år vilket motsvarar 0.02 %.
Vad är det då som har gjort att drunkningsolyckorna har minskat så mycket? Jo vi har lärt oss att simma och förebygga olyckor genom kunskap om vattensäkerhet.
1898 bildades Svenska Lifräddningssällskapet. Då var det få i landet som kunde simma trots att det på några håll sedan länge bedrivits simundervisning. Först ut var kadettskolan i Karlskrona 1760 som lärde sina officerare simkonsten. Fler regementen tros ha följt efter. 1796 bildades Sveriges första simsällskap i Uppsala. Men trots att fler och fler simsällskap bildades under 1800 – talet, fler privata initiativ till simundervisning startade i främst städerna och det skrevs in rekommendationer till simundervisning i 1807 års läroverksstadga, gick vägen till allmän simkunnighet mycket långsamt. Troligtvis för statens och kommunernas låga intresse för simundervisning och ekonomiskt stöd därtill.
1897 hade en grupp specialinbjudna svenska simmare inbjudits till jubileumsfestligheter i England av The Life Saving Society för att delta i simtävlingar och livräddningsuppvisningar. Dessa inspirerades att starta en liknande organisation i Sverige med syftet att ”sprida kunskap i sättet att rädda drunknande och till lifvet återkalla skenbart drunknande samt att främja simkunnighet i allmänhet i landet. Detta syfte vill sällskapet söka vinna dels genom att väcka och underhålla intresse för simundervisning och lifräddning främst i landets folkskolor dels ock genom att anordna föreläsningar och undervisningskurser, utgiva handböcker i ämnet mm.”
I en första simmaundersökning som sällskapet genomförde 1899 konstaterades att simkunnigheten var låg bland landets skolungdom. Endast 12 % kunde simma. Fler pojkar än flickor var simkunniga och var eleverna bodde var också avgörande. Skolungdomar på landsbygden, där flertalet bodde, hade ingen eller liten tillgång till simundervisning.
Vägen mot allmän simkunnighet och vattensäkerhet tog sin början. Livräddningstävlingar startade 1901 och centrala simlärarutbildningar genomfördes årligen med start i januari 1905. En mängd publikationer om drunkningsstatistik, simkunnighetsstatistik, handböcker i simning och livräddning samt väggplanscher gavs ut. Vid 10-års jubileet 1908 hade SLRS byggt en stabil grund även om målet allmän simkunnighet fortfarande var långt borta.
1911 började obligatorisk simundervisning införas i den svenska folkskolan med start i Västerås. Simlärare utbildades och deltagarna hämtades främst från GCI (GIH), officerare, folkskollärare samt poliser. Efter hand börjar torrsim och säkerhet och utrustning vintertid diskuteras.
Den obligatoriska simundervisningens dag genomfördes 1920 och följdes av att torrsim infördes i alla skolor som hade gymnastik.
SLRS började vid den här tiden propagera för att ”Varje kommun ett eget simbad”.
Livräddningsmoment togs upp i verksamheten och särskilda kunskaper i islivräddning började utarbetas och spridas. 1938 genomförde SLS en undersökning av hur simundervisningen såg ut i Sverige och ungefär var sjätte kommun arrangerade då simskola. Detta föranledde SLS att propagera för obligatorisk simundervisning i skolan vilket också skrevs in i skolutredningen 1943 för de kommuner och skolor där förutsättningar för simundervisning fanns.
Statistiken över dödsfall till följd av drunkning sjönk stadigt men kanske inte i den takt som önskades. Fortfarande i början av 50-talet saknade mer än hälften av landsbygdens skolungdomar tillgång till simundervisning. SLS propagerade för att anteckningar om avlagda simkunnighetsprov skulle medfölja betygen. Detta blev aldrig obligatoriskt men hade ändå en stor betydelse för simkunnighetens utveckling i Sverige och de kommunala simskolorna ökade i antal under hela 50-talet.
Behovet av utbildade simlärare var och är stort. Minst 1500 st årligen skulle behöva utbildas för att täcka behovet.
Under senare delen av 60-talet och i början av 70-talet kom den stora kommunsammanslagningen vilket medförde att under 80-talet har vi den bästa simkunnigheten i Sverige någonsin. Många småkommuner valde att bygga sin egen simhall innan de slogs ihop till nya kommuner och SLS nygamla slogan ”ett bad i varje buske” fick en realitet. Intresset för SLS simlärarutbildningar var också stort och många kommuner kunde stoltsera med 100 % simkunnighet i grundskolans åk 5.
Två år innan SLS firade 100 år enades de nordiska ländernas livräddningsorganisationer om en gemensam simkunnighetsdefinition och några år senare lyckades vi äntligen få in den i skolornas läroplan som ett minimikrav för att bli godkänd och få betyg i ämnet idrott och hälsa.
Över 100 år av idogt arbete med opinionspåverkan från simkunnighetsorganisationer och enskilda har gett resultat mot ett vattensäkert samhälle med 0 drunkningar. Ett arbete som aldrig får upphöra.